malin

herregud. på fredag den 22maj,då var det precis 3 år sen. 10 dagar
jag kan inte fatta det själv. var jag bara 11 år? och ändå minns jag det så himla bra.
allting, hur jävla arg jag var för att det hände just honom, allt hände bara honom.
så sjukt oträttvist!jag kommer ihåg att henrik sprang och gömde sig, han ville inte att
någon skullese hur ledsen han var, han var bara 7 år då. jag kom ihåg begravningen.
hur mycket jag grät, jag kom ihåg dagboken jag skrev. jag skrev varje dag som han låg
på sjukhuset. jag visste ju att det skulle vara försent. han var nästan redan död när jag
gjorde det. men jag ville ändå för att alltid komma ihåg honom. prästen läste en liten bit
från den på begravningen. varje gång jag läser den gråter jag lika mycket. fast jag gråter
nu också när jag tänker på honom. det är sjukt att man ska behöva förlora någon man verkligen älskar.
farfar betydde verkligen sååå mycket för mig. han var alltid glad, aldrig arg. tror
aldrig jag har sett farfar riktigt arg. fast det var 3 år sen så kommer jag till och med ihåg
hur han luktade. jag minns att varje gång jag skulle gå på toa när jag var hos farmor och
farfar så torkade jag mig alltid på farfars handduk för den luktade så himla gott. jag kom
ihåg i kapellet.. usch, jag ska aldrig nånsin titta på en död människa igen. jag kände inte
igenhonom. hans ögon var liksom som insjunkna och hans hår var kammat på ett konstigt
sättså som han aldrig hade det. han var kritvit i ansiktet och det var liksom inte alls likt
honom. hans mun var lite sne, och det var fel. farfar log alltid och hans ögon var glada.
jag klarade inte av att kolla mera efter ettag så jag gick ut från rummet där han låg i sin fina kista.
henrik och min kusin ebba var 7 och 6 år då, dom gav honom teckningar och klappade
han på huvudet och sa att dom älskade honom. jag tror inte riktigt dom förstog..jag tror
iallafalll inte att henrik minns det så bra som jag gör. jag tänker ofta på det.farfar behövde
inte lida och det är jag självklart glad över. men han var bara 70 år !?det är inte rättvist!
vissa får bli 100 år och vissa blir inte ens över 70. farmor berättade att han alltid sa att han
minsann skulle bli äldre än vad sina föräldrar hade blivit. dom vart 71 eller nåt sånt tror jag.
han var på god väg! var det i oktober han fyllde? eller var det i november? iallafall så på hans
70årsdag, vi firade den hemma hos oss eftersom det varstörre än i lägenheten där han och farmor bodde.
jag hade skrivit en dikt. det stog:
tänk att du är 70år, och fortfarande ganska
bra mår, men tänk inte på åldern, tänk på mig.
tänk på att jag älskar dig.
farfar var jätteglad och jag kommer ihåg att han vart rörd och han sa att han älskade mig också.
6 månader senare fanns han inte mer.. det var en måndag tror jag. henrik hade uppträdande med
förskoleklassen. farfar var där och kollade precis som jag. jag hade 2 kompisar med mig, vi skulle
gå såfort det var slutför att vi skulle göra något annat kommer inte ihåg vad det var. men iallafall så
sa mamma att jag skulle gå och säga hejdå till farmor och farfar. det var den sista kramen jag fick utav
farfar. 3dagar senare var han död. han fick en hjärnblödning, en jättestor.det fanns ingenting och göra.
när jag fick höra det så grät jag hela kvällen ända tills jag somnade av det. när jag vaknade mådde jag
sämre än nånsin. usch den där känslan, jag minns den verkligen. jag var hos mormor och morfar eftersom
att pappa och mamma var på sjukhuset med farmor och pappas bror+hans fru. det var faktiskt morfar som
gav migförslaget att skriva en dagbok om farfar. så det var det ända jag gjorde på dagarna.
satt och skrev allt jag kom på om honom. och det kändes faktiskt lite bättre då. men sen
en dag när mamma hämtade oss så sa hon det. farfar var död nu, dom hade stängt av respiratorn.
henrik den stackarn som knappt visste att han var allvarligt sjuk, var ju chockad. men jag vart inte det.
jag visste ju redan. vi åkte hem och farmor var hemma hos oss.
och min farbror och hans fru. jag ville först inte träffa farmor, vad skulle jag säga? det var
också då henrik sprang och gömde sig. när jag träffade farmor så kramade jag henne.
sen stog vi så säkert en timme. hon berättade att han alltid sa till henne hur stolt han
var över mig och henrik och att han pratade mycket om att han lovade sig själv att leva
när jag skulle gifta mig,söt som han var. hon sa att dom hade varit ute och gått den morgonen. det hade
varit precis som vanligt. hemma hos farmor så finns det en spegel,man ser den
om man sitter vid matbordet. farfar hade kollat i spelgeln, och sett att hans ansikte inte såg normalt ut,
han ena kind började hänga åt sidan. han frågade farmor om hon visste varför
han såg ut så, sekunden efter det.. fanns han inte längre. han levde menhans hjärna fungerade inte.
farmor ringde ambulansen och dom kom fort,men det var ändå för sent.

vet inte varför jag skrev dethär. kom och tänka på honom
och ville bara skriva lite vad jag tyckte och tänkte.
jag kommer iallafall inte glömma bort honom, aldrig nånsin.
jag ska läsa dagboken nu det var ettag sen.
och såhär mycket har jag inte gråtit på länge. jag älskar dig farfar<3